Snöskottningen har varit ett obligatoriska arbetspass på mornarna den senaste veckan, så även denna dags morgonen, nåddes av meddelandet att Hildebrand Esseryd hade gott ur tiden, Hilde som han kallades fick leva ett långt liv han var inne på sitt nittioförsta levnads år.

Han var bosatt i Enens äldre boendet dom sista åren, jag hälsade på hos honom då och då  i samband när jag hade ärende till Enens äldre boende.

Jag har även i min ungdom huggit timmer i samma huggare gäng som Hilde, den första arbetes platsen var en stämpling i Sanio som vi handsågade och det var strax före innan motorsågen började användas i skogsbruket.

Vi högg även timmer åt samma bolag i Railiniemi men nu med nyanskaffade motorsågar,

Vi bodde veckovis i kojan i Railinimi som låg ca sju kilometer från byn Sarvisvaara och dit färdades vi med skidor.

Hilde har arbetat hårt som skogarbetare i hela sitt långa arbetar liv, han var känd som en hejare på att fälla träd med en vanlig sågsvans, min pappa brukade säga att när Hilde böjde sig ner mot trädstammen så rätade han inte upp sig förrän trädet föll  och då  fick den vara hur grov som helst.

Hans motto var när jag hälsade på honom ” ja sån Hubertin pojka  on gose Börje” (finska)

Översatt till svenska blir det ”är det Huberts pojke vist är det Börje”

Hur naturligt det ändå är med döden, så mins man med saknad den bortgångne.

Vila i frid sov i ro.

b.o