Elfte september 2001

Elfte september år 2001 var för mig händelsernas natt, vi jagade älg i Norra delarna av jaktområdet i Nuortikon som gränsade till ett  annat jaktområde mot öster. Det var rätt sent på eftermiddagen som min hund for med en älg över till det andra jaktområdet, vi väntade några timmar på hundens reträtt men skallet fortsatte och dagen började nalkas mot kvällen och mörkret var inte så långt borta. Jag beslöt att hämta hunden eller åtminstone  ge älgen vitring från mig, men för att komma dit var jag tvungen att passera en flarkmura med många dåliga passager att ta sig över.
 Det var en varm kväll och jag bestämde för att hämta hunden medan Bengt skulle bli kvar vid bilen, jag skyndade i raskt takt, tog med mig geväret och GP:sen, jag hade gått ca en till två kilometer, hade ena handen i vänster ficka och höll mössan i högra handen, det hade redan börjat skymma rejält så pass att det hindrade att se terängen ordentligt, och det var då jag inte uppmärksammade den över mossväxande kallkällan,  jag steg rakt in i källan och ramlade handlöst i plurret, jag kände det  iskalla vattnet forsade in genom halskragen och in i kläderna,det var nära till panik innan jag fick upp handen från fickan och kunde kravlades ta mig upp ur kall källan.
 Genomblöt stod jag vid kallkällan och hörde fortfarande hundens skall, jag tog sikte mot en tallholme på hundra meters avstånd, bara jag kommer dit så får jag vrida av vattnet från de plaskvåta klädera. Jag kom till holme och trots mörkret såg jag en stor rotvälta från en gammal tall som stormen hade vält för många år sen,jag stannade vid rotvätan och tog av mig stövlarna och hällde ut vattnet, jag hade en tändare i fickan och samlade torra grenar som tänd ved som la intill rotvältan och tände på, det dröjde inte länge så brann det riktigt i rotvältan , jag var törstig och innan jag började att torka kläderna i värmen från elden så gick jag mot myrkanten och grävde en grop i myrmossean för att få dricksvatten.
Jag klädde av mig och efter ett par timmar så var kläderna åter torra oh hunden hade också lämnat älgen och anslutit till mig. Jag skulle till att återvända till bilen och Bengt med GP.sen som hjälp men när jag slog på GP.sen så fick jag inget kontakt med sateliterna, GP:sen var alldeles ny och jag trodde att den hade blivit skadad vid plurret fast den var vattentät, så jag beslöt att stanna vid elden och invänta morgonen. Gjorde en bädd av granris intill den brinnande rotvältan och kunde till och med sommna stundvis. När det hade ljusnat så fick jag kontakt med Bengt via rop för han hade gått mot samma riktning för att söka mig, jag hade på natten sjutit ett skott i luften som ett meddelande till Bengt att jag åtminsone levde. Det visade sig senare att USA hade stänkt av GPS sateliten på grund av attacken i New york som utgjorde World trade center, så min GP:s den fungerar än i dag.


      Kallkälla i Nirra                           Karelsk  björnhund, Rambo


  Resa till Luleå, bilköp.

Under fyrtio och femtiotalets Norrbotten var det få privata personer som var bilägare, den förmånen var inte förunnat vanligt folk.

Resandet var också begränsat, att folk åkte till tätorten gjorde man bara för att uträtta speciella ärenden som inte kunde uträttas i byarna, som att åka till residensstaden Luleå var ovanligt bland by folket.

Men en kille från Poltikasvaara i Gällivare kommun hade förtjänat pengar och bestämde sig att åka till Luleå för att köpa en personbil hos en av Luleås bilhandlare, en sån händelse var redan tidig känd av folket i byn, tågresan till Luleå var planerad liksom en övernattning på Stadshotellet, killens kompisar resonerade, att åker man till Residensstaden Luleå så måste man givetvis besöka krogen och äta en riktig middag med förrätt, varmrätt och efterrätt och givetvis ta några drinkar av ädlare valör.

Sagt och gjort så åkte Poltikasvaara sonen med buss till Gällivare och vidare med tåg till Luleå, köpte bilen hos bilhandlaren och checkade in på Stadshotellet och bokade ett bord till kvällens middag, tog sig sedan till rummet för att invänta rätta klockslaget för krogbesöket som låg på bottenvåningen.

Han tog sig till festvåningen och blev anvisad till hans förbeställda bord av en servitris och strax därefter fick han meny bladet, servitrisen föreslog en drink medan han tittade genom menyn i lugn och ro, han tog en drink med gin och tonic och gjorde mat beställningen därefter.

Han åt sin förrätt som bestod av sill och potatis och givetvis med en snaps renat till.

Sen blev han serverad varmrätten, en jättestor biff med potatis grönsaker och mycket annat gott och till det drack han en karaff rött vin, han kände reda att nu började han vara sprickfärdigt mätt det fans inget utrymme kvar för efterrätten, så han lämnade efterrätts soppan orörd på bordet, nu var han nöjd och belåten han betalade kalaset och tog sig upp på rummet och la sig för att sova, han ville vara i bra form dagen därpå när han rattade hem i sin nya bil. 

Under natten blev en av hotellets gäst magsjuk och folk från receptionen ringde efter en läkare som skulle undersöka den magsjuke, läkaren anlände och talade med receptionisten om den magsjuke gästen, hade gästen ätit något olämpligt under kvällen undrade läkaren, läkaren förordade ett lavemang behandling på gästen för säkerhetsskull ifall han hade ätit någon bakterie smittad föda.

Läkaren fick rums numret och en nyckel av receptionisten, men receptionisten hade förväxlat Poltikasvaara rums nummer med den sjuke gästens så han gick in till fel man och rum påbörjade lavemangs behandling, vist gjorde Poltikasvaara sonen lite motstånd och protesterade men läkaren var bestämd och genomförde behandlingen.

Väl hemkommen till Poltikasvaara så träffades han kompisarna och berättade hela hans Luleå resa, han avslutade berättelsen med ett råd till kompisarna, ”om ni tar er in på Stadshotellet i Luleå och äter en middag på krogen så lämna inte soppan oäten för gör ni det så kommer dom in på natten och kör in soppan bakvägen.


Dag 1  Fjällvandring Ritsem-Sörfjorden 2011-07

Ankom till Ritsem med buss från Gällivare under tisdagen, blev mottagen av Alexander Pittsa och anvisad till hans stuga för övernattning.
Alexander skall skjutsa mig och tre andra vandrare/fiskare med båt på onsdagen till väständan av Ahkajavrre där vi på börjar vår vandring mot Sörfjorden..
Dag 2

Båtturen tog ca 1,5 timmar till väständan och Alexander önskade oss god tur innan han återvände till Ritsem, vi påbörjade vår vandring efter den markerade leden mot Sörfjorden. Solen sken från ett molnfritt himmel och temperaturen hade stigit upp mot 25 grader, svag vind gjorde att det ändå blev lite svalka i den så brännande solskenet.
Omgående slingrade stigen brant uppför fjällslutningen, innan vi når kalfjället så har vi klättrat lite över trehundra meter på tre kilometers avstånd.
När vi passerade sjön på Vakkatjavelk så skulle dom andra tre avvika mot Galajavre och prova fiskelyckan, medan jag fortsatte leden fram mot Galavarddo:s rastplats där jag slog upp mitt tält för övernattning.
Sträckan dit var och är ganska tung och med mycket undermånliga ledmarkeringar.


  En typ av ledmarkering.              Jag beundrar utsikten                     Ledskyltar utmed leden. 


Dag 3

Startade vandringen vid sex tiden på morgonen i samma fina solsken och stekande hetta som under gårdagen, men nu var det betydlig lättare och mindre stigningar att ta sig över, svag vind rådde även denna dag så det var åter myggfritt på kalfjället.
Nådde Sårgajavrre vid tiotiden på förmiddagen och konstaterade att bron över Svartijokka var förstörd av vårfloden, den ena bärvajer fästet var avsliten och bron låg på slagsida med gångsidan lodrätt ner mot forsen, på något sätt så tog jag klättrande och hängande i handledsvajern över den tio meter breda jokk-forsen, helskinnad.
Väl på andra sidan Svartijokka så tog jag en riktig lång rast med mycket lättrökt Suovas på smörgås menyn och njöt samtidigt av Svartijokkas brusande fors i det natursköna Sårgajavrres omgivningen.
Efter en längre och behövlig vila så fortsatte jag i den stekande solen mot rastplatsen i Sårggå där jag övernattade, sträckan dit var jobbig, på drygt två kilometer så är höjd skillnaden nästan tvåhundra meter, led markeringen på sträckan var urdålig. Väl framme i Sårggå träffade jag ett Norskt par som hade stannat för vila på rastplatsen och som åter var marsch klara mot Sörfjorden de hade varit på väg till Ritsem men pga. att bron över Svartijokka var trasig var dom tvungen att vända, de ville inte ta några risker.



  Trasig bro över Svartijokka.        Ledmarkering av flat sten.         Ö med stugor i Sårgåjaure.

Dag 4

Vaknade till lite regn mot tälttaket det kändes faktiskt skönt att slippa solen för ett tag, åt lite frukost innan jag åter kom i väg vid 06,30 tiden, men strax därefter kom även den stekande solen tillbaka, efter väl rösade leden passerades gränsen till Norge vid åtta tiden och var i Röysvatn en halv timme senare.
Stannade ett par timmar för vila och förtäring innan jag fortsatte mot Krokvattnet en sträcka på tio kilometer, efter en mycket lätt sträcka var jag framme på ett par timmar efter mycket täta och välsynliga ledmarkeringar var det lätt att hålla sig på leden. Kom fram till raststugan i Krokvattnet i god tid där träffade jag en Norsk kille som var på väg till en turiststuga i Svart Dappa vattnet några kilometers avstånd från raststugan, jag hade också bestämd mig för att fortsätta vandringen till stugan i Sadjemvarre, men innan vi fortsatte våra vandringar så åt vi en rejäl lunch tillsammans som bestod av frystorkat ris med oxe kött.
Sträckan till Rijddabarre stugan var tung och tog mycket på krafterna, Trött anlände jag till stugan i Rijddabarre vid halv femtiden och bestämde mig för övernattning i den jätte fina stugan.



   På en hällsten efter leden              Stugan i Rijddabarre                  Gränsen Sverige-Norge

Dag 5

Vaknade vid fyra tiden till en ett molnfritt himmel och stekande sol, gjorde
mig i ordning för avfärd, efter en rejäl lunch så startade jag mot slut stationen Sörfjorden en sträcka på 7 kilomete, med en fallhöjd på 679 meter på dom sista fyra kilometrarna, leden slingrade nedför fjällbranten liksom i Alperna det var den tyngsta och svåraste delsträckan på hela vandringen, väl framme vid sista rastplatsen Brynsadjem så tog en fyra kilometer lång lokalbilväg sin början/slutar som endast ombesörjer de två vattenkrafts anläggningar i sörfjorden, den sista biten ner till Sörfjorden och slutstationen anlände jag med trötta och värkand ben vid 07.45 tiden
Hemresan började med båt till Köpsvik, lift till Setra och buss resa till Kiruna via Narvik och med tåg till Gällivare som anlände lite försenad vid halv åtta tiden Lördagen den 9 juli.



  Trasig bro vid Krokvattnet.        Slutstationen Sörfjorden.           Han körde mig till Köpsvik.

Elfte september 2001     2016-09-11

Elfte september år 2001 var för mig händelsernas natt, vi jagade älg i Norra delarna av jaktområdet i Nuortikon som gränsade till ett  annat jaktområde mot öster. Det var rätt sent på eftermiddagen som min hund for med en älg över till det andra jaktområdet, vi väntade några timmar på hundens reträtt men skallet fortsatte och dagen började nalkas mot kvällen och mörkret var inte så långt borta. Jag beslöt att hämta hunden eller åtminstone  ge älgen vitring från mig, men för att komma dit var jag tvungen att passera en flarkmura med många dåliga passager att ta sig över.
 Det var en varm kväll och jag bestämde för att hämta hunden medan Bengt skulle bli kvar vid bilen, jag skyndade i raskt takt, tog med mig geväret och GPS, jag hade gått ca en till två kilometer, hade ena handen i vänster ficka och höll mössan i högra handen, det hade redan börjat skymma rejält så pass att det hindrade att se terrängen ordentligt, och det var då jag inte uppmärksammade den över mossväxande kallkällan,  jag steg rakt in i källan och ramlade handlöst i plurret, jag kände det  iskalla vattnet forsade in genom halskragen och in i bara kroppen det var nära till panik innan jag fick upp handen från fickan och kunde kravlandes ta mig upp ur kall källan.

 Genomblöt stod jag vid kallkällan och hörde fortfarande hundens skall, jag tog sikte mot en tallholme på hundra meters avstånd, bara jag kommer dit så får jag vrida av vattnet från de plaskvåta klädera. Jag kom till holme och trots mörkret såg jag en stor rotvälta från en gammal tall som stormen hade vält för många år tidigare, jag stannade vid rotvältan och tog av mig stövlarna och hällde ut vattnet, jag hade en tändare i fickan och samlade torra grenar som tänd ved som la intill rotvältan och tände på, det dröjde inte länge så brann det riktigt i rotvältan , jag var törstig och innan jag började att torka kläderna i värmen från elden så gick jag mot myrkanten och grävde en grop i myrmossan  för att få dricksvatten.

Jag klädde av mig och efter ett par timmar så var kläderna åter torra oh hunden hade också lämnat älgen och anslutit till mig. Jag skulle till att återvända till bilen och Bengt med GPS  som hjälp men när jag slog på GPS så fick jag inget kontakt med sateliterna, GPS var alldeles ny och jag trodde att den hade blivit skadad vid plurret fast den var vattentät, så jag beslöt att stanna vid elden och invänta morgonen. Gjorde en bädd av granris intill den brinnande rotvältan och kunde till och med somna stundvis. När det hade ljusnat så fick jag kontakt med Bengt via rop för han hade gått mot samma riktning för att söka mig, jag hade på natten skjutit ett skott i luften som ett meddelande till Bengt att jag åtminstone levde. Det visade sig senare att USA hade stänkt av GPS sateliten  på grund av attacken i New york som utgjorde World trade center, så min GPS den fungerar än i dag.


           Skogsblomma ??                                       Rotvälta                                Foto från Lillsjön
                                                                                                                            

Denna skröna tillkom i början av 20:hundratalet.   2016-08-23

I dag blev det åter en resa till kojan och Lillsjön i Nuortikon, fortsatte sen fotledens vidare efter en gammal gångstig mot hjortron myrarna, som säkert var upptrampade redan på 17-1800 talet. Konstaterade ganska snart att dom annars så rika hjortron myrarna var helt utan hjortron tillväxt, den några veckor tidigare hagelskuren som passerade Nuortikon, just under blomningen var nog boven i dramat, lite purken återvände jag mot kojan efter samma stig.
Efter en stunds vandring så såg jag på håll en kvinna som kom gående mot mig efter samma stig, jag stannade och inväntade kvinnan, även hon stannade och pressenterade sig som Nuortikon Marja, på ryggen hade hon en ryggsäck av läder och på fötterna slitna men välsmorda lappskor hon och var klädd i kjol som nådde nästan mot skorna med en typ tröjjacka på överkroppen och med en lasso på axeln, hon sa att om du ska ha hjorttron i år så måste du gå en bra bit utanför Nuortikon området,
Hon besvarade min fråga utan att jag hade ställt den, du ser frågande ut och undrar vem jag är och var jag är på väg, tillade hon, ja jag är den beryktade och s.k. Nuortikon Marja, jag är döpt till Maria Andersdotter Labba och är född 1801-01-29, min far var skogssamen och nybyggare i Purnu, Anders Andersson Labba.
Hon berättade vidare att hon hade gift sig med nybyggaren Nils Olsson Ruokok 1828 och blev tillsammans nybyggare i Nuortikon.
Jag har vandrat dessa stigar i över hundra år fram till våra kalvmärknings platser som ligger längre ner efter Myrområdet, otaliga gånger har jag passerad din koja vid Lillsjön, kojan ligger alldeles intill vandrings stigen, och just nu är jag på väg till renmärkningen, det är dags för kalvmärkning igen, det är gott om insekterna på renbetes området.
Nej du behöver inte pressentera dig, jag vet vem du och vi har ett släktförhållanden sen fem generationer bak i tiden påstod hon, nej nu måste jag fortsätta min färd så som jag gjort sen 1888 jag hoppas att jag en dag ska bli benådad och befriad från vandringarna efter dessa stigar i Nuortikons flarkmyre områden jag känner att åldern börjar ta ut sin rätt, jag tittade länge efter henne innan hon försvann bakom stigkröken lägre bort.
Hon efterlämnade en känsla av naturlig samhörighet till min fritids aktiviteter av jakt, fiske och vandringar i trakterna av Nuortikons oerhörda varierande djur och naturområden. Jag återvände till kojan vid Lillsjön, lite skärrad av detta oväntade andliga möte på en gångstig vid flarkmyran i Nuortikon. Jag hoppas att vi kommer att mötas ett flertal gånger på stigarna i Nuortikon…..Hälsar Marja o Börje


2016-08-03

Den lille grå, oansenlige mannen i 50-årsåldern kom in på pastorsexpeditionen, gick fram till prästen och ville bikta sig. Det går bra säger prästen. Vad gäller saken?
Det är så här, sade mannen, att igår böjde sig min hustru fram över frysboxen, kjolen gled upp lite, och jag kunde inte hejda mina lustar, utan drog upp kjolen helt och ned med trosorna, och sedan blev det som det blev in med den bara.
Var det er hustru sade ni, frågade prästen. Ja, svarade mannen, vi har varit gifta i 28 år.
Det är ingenting att bikta, sa prästen, det är helt naturligt att ha samlag med sin egen hustru.
Tack det var skönt att höra, sade den lille mannen och gick.
Någon timma senare kom en liten, alldaglig dam i 50-årsåldern in på pastorsexpeditionen, fram till prästen och ville bikta sig.
Prästen frågade vad det gällde och damen berättade
Igår böjde jag mig fram över frysboxen, och min man drog upp kjolen på mig och ner med trosorna och sedan hade vi samlag bakifrån. Det är förfärligt.
Er man har redan varit här och berättat, och jag säger till er som jag sade till honom att det inte är någon synd att ha samlag inom äktenskapet.
Så vi är välkomna till kyrkan om vi vill, frågade damen. Oh ja ni är så välkomna till kyrkan! svarade prästen.
Det var skönt att höra, sa damen, för på Hemköp sade dom att där var vi inte välkomna längre!